Sommarläsning: Patricia Axling, från motionär till VM-guld på drygt två år

Det är en underbar sommardag i Stockholm. På höjden i den lummiga oasen Observatorielunden kommer världsmästaren i thaiboxning Patricia Axling precis från jobbet – och ska snart hålla pass på klubben. Det är lite drygt en månad sedan hon vann VM-guld på hemmaplan i Jönköping.
– Jag var nyfiken på thaiboxning efter att ha tappat lite motivation inom boxning, säger hon till budokampsport.se.
Det stod 1-1 i ronder i VM-finalen i Jönköping. Det hade så långt varit en gastkramande final i två ronder mellan VM-debutanten Patricia Axling och den välmeriterade ryskan Julia Berezikova.

Ryskan hade kopplat ett grepp om VM-guldet efter att ha vunnit den första ronden. Men Axling vägrade att ge slaget förlorat och krigade till sig segern i den andra. I hennes ringhörna var man fullt fokuserad på en vändning, som i så fall skulle innebära en redig svensk superskräll.

I den ryska syntes och kändes det som om guldgreppet börjat släppa. I Kinnarps arena bubblade det av svensk entusiasm. En David-mot-Goliat-story var kanske på väg att infrias. Och Axling vandrade ut från ringhörnan, med fast blick mot sin ryska antagonist. Och sedan släppte domaren i gång den tredje och sista ronden…

Två år tidigare. Patricia Axling led av motivationsbrist. Som hon ofta gjort när hon väl uppnått ett delmål inom idrotten. Denna gång var boxaren från Narva bestämd. Det skulle inte bli någon mer boxning på ett tag.

Hon blickade nyfiket mot andra kampsporter: kickboxning, thaiboxning, ja de båda hade länge fascinerat henne. Och så en dag bestämde hon sig att söka sig till Odenplan Fightgym på Hagagränd, ett stenkast från just Odenplan.
– Jag gjorde en klassisk ”googling” och försökte hitta så mycket information om så många närliggande klubbar som möjligt. Även om mitt incitament bara var att träna först, ville jag ändå söka mig till någon klubb med bra tävlingsverksamhet också.

“Kände mig verkligen sedd”
Första passet med thaiboxning var långt ifrån någon kärlek-vid-första-ögonkastet-känsla för Axling. Det var mycket som skulle ändras på jämtfört med boxningen.
– Det var allt från stansen, till inställning till det rent tekniska som skulle ändras. Och det var inte speciellt roligt först faktiskt. Däremot var det en fantastisk gemenskap på klubben.
– Jag minns hur tränarna under passet gick runt och engagerade alla, jag kände mig verkligen sedd. Det gjorde nog alla i lokalen.

Hon gick ifrån passet, det första inom thaiboxning, och längtade efter nästa.
– Jag kunde nästan sitta och räkna ned timmarna till jag skulle få träna igen, trots att det bara var på motionsnivå då. Om det inte var ett schemalagt pass på en söndag kunde jag känna, ”fan, inget pass i dag, vad ska jag ta mig till, typ”. Så här i efterhand är det kanske superfjantigt, men jag längtade så mycket efter att få träna igen och lära mig mer.

När det hade gått en tid, några månader, kom tränaren Hans Edström (som är Axlings tränare ännu idag) och undrade om Patricia var intresserad av att börja träna i tävlingsgruppen, för att kunna gå match om ett tag.
– Jag tror jag funkar så här. Jag är en tävlingsmänniska och är man det är det svårt att gå in och göra någonting lite halvhjärtat. Jag vet ju också sedan tidigare att jag utvecklas väldigt mycket både i min idrott och som person av att tävla.

Första matchen slutade med seger
Axling kom till Odenplan Fightgym i april det året. I juli gick hon sin första match på en gala i Sundsvall. Det slutade med seger efter att domaren stoppat matchen i den första ronden.
– Jag kommer ihåg att jag var så nervös inför matchen. Men jag vann och det kändes naturligtvis otroligt skönt.

Efter den inledande thaiboxningssegern ville Axling matchas så mycket det bara gick. Hans Edström hittade kloka matchningar för henne, och efter att hon gått fem matcher (samtliga segrar) var det dags för SM.
– Jag skulle vara med för erfarenhetens skull, det var så vi tänkte. Jag vann den första matchen, men sedan förlorade jag mot Emma Thyni i semifinal och det blev ett brons. Det var också min första förlust i thaiboxning, vilket var en jättebra erfarenhet för mig.

SM 2015 blev ett uppvaknande rent mentalt för Patricia. På kort tid hade hon tagit enorma kliv och vunnit ett SM-brons. Hennes boxning var tveklöst en av landets förnämligaste och vållade motstånden stora bekymmer. Men hon ville mer.
– Efter SM ville jag utvecklas ännu mer så jag tänkte att jag satsar mot SM 2016, mest för att se hur mycket jag kunde utvecklas på ett år.

Hon tränade redan väldigt mycket. Men det blev, efter SM, ett helt annat fokus i träningen.
– Jag började tänka thaiboxning. Jag kollade upp matcher på Youtube, jag tog reda på hur jag skulle kunna optimera min träning, hur jag på bästa sätt skulle återhämta mig. Ja, egentligen gjorde allt för att anpassa livet efter thaiboxning. Sedan har jag haft tur att jag hade träningskamrater som är lika dedikerade och ville komma framåt lika mycket som jag. Då pushar man varandra.

“Helt lyrisk efter det”
När SM 2016 i Varberg närmade sig var hennes sikte betydligt högre inställt än året innan. Nu var det guld som gällde.
– Det var på något sätt det stora eldprovet. Jag var nervös innan SM. Man vill så otroligt mycket och samtidigt vet man att Sverige har många duktiga kvinnliga thaiboxare. Jag kände, ”okej, sumpar jag det här måste jag vänta ett helt år till nästa chans”, och jag är en otålig person.

Patricia svarade för ett magnifikt SM. I finalen i -57-kilosklassen besegrade hon Evelina Wikner, som året innan haft landslagsplatsen och vunnit ett silver vid World Cup.
– Jag var helt lyrisk efter det. Jag hade drömt om det där SM-guldet under alla mina år som idrottare, eftersom jag som bäst hade ett SM-silver i boxning. Så guldet i sig var helt fantastiskt.

Hon blev med det uttagen till landslaget med ett stundande VM på hemmaplan i Jönköping som lök på laxen.
– Jag var superglad över det, men direkt efter SM hamnade jag, som jag ofta gör, i en motivationssvacka. Först är jag lite hög av segern, sedan kommer en svacka. Jag hade svårt att motivera mig. Trots att ett VM väntade.

Som att fånga kanonkulor med bara händerna
Men motivation kom tillbaka i takt med att VM närmade sig. Hon tränade bra och tillslut var det äntligen dags för VM-premiär. Där väntade schweiziskan Ernert. Hon hade fullt sjå att hänga med i Axlings tempo och Jonathan Broberg beskrev i en krönika det hela så här:
”När Patricia Axling tryckte till i boxningen hängde inte schweiziskan Ernert med. Och jag klandrar henne inte. Axlings boxning är som att försöka fånga kanonkulor med bara händerna.”

I kvartsfinal väntade thailändska storstjärnan Ratchadaphon Wihantamma. En klar guldfavorit inför VM. Axling visade emellertid ingen som helst respekt för det på pappret mer meriterade motståndet och vann enkelt. Och nu började världen förstå vad som var på väg att hända.
– Det var en fin skalp. Men jag minns att jag inte var nöjd. Eller jo, det var en härlig seger, man jag ville gå längre. Jag hade fått guldvittring.

Semifinalen gick ett par dagar efter segern mot Wihantamma och där stod finskan Essi Rihimäki i den andra ringhörnan. Återigen svarade Axling för en stormatch och finskan tilläts aldrig ens vara nära att sno finalplatsen från svenskan.
– Då kändes en final som något som inte gick att ta in. Det kändes för stor helt enkelt. Det var overkligt.

Förlorade första finalronden
Finalen gick den 28:e maj. Lagom till finalpassen hade en större publik än innan sökt sig till Kinnarps Arena och de höjde rösterna rejält. Bara någon timme innan Axlings final mot ryskan Berezikova hade Sofia Olofsson vunnit sin final och säkrat ett första svenskt VM-guld.

När Axling klev in i finalringen var hon väldigt nervös. Och det syntes under den första ronden. Ryskan vann den fullt rättmätigt.

Men Axling kämpade sig tillbaka i matchen via en mycket stark andra rond. När så domarna släppte igång den tredje och sista ronden var VM-finalen utjämnad. Axling var tre minuter ifrån en stor sensation, en skräll som kanske aldrig förr inom svensk thaiboxning.
– Både jag och Hans och ”Lex”, vi var så exalterade inför den sista ronden. När de skulle ge mig instruktioner vrålade de i munnen på varandra, och när jag skulle svara vrålade jag tillbaka. Jag hörde publiken och när jag hörde mina coachers instruktioner, som var supertydliga efter att vi hade vrålat, så hann jag tänka: ”fan Patricia, det här är tre minuter av ditt liv, det är ingenting”.

Axling gick sedan ut och gjorde en av VM:s häftigaste och svettigaste ronder vi skådade. Allt satt, allt släpptes loss och tillslut stod hon där med domaren i handen och väntade på det besked som kanske är ett av de största man som idrottare kan få.

”Vinner, and world champion in Muay thai minus 57-kg. RED CORNER, PATRICIA AXLING. SWEDEN.”
– Jag var chockad. Jag vrålade ut all glädje minns jag. Jag var VM-debutant, jag fick fyra tuffa matcher till guldet. Vad var det som hände. Så kände jag. Jag var helt obeskrivligt glad och väldigt stolt. Det var ett overkligt ögonblick och jag kommer aldrig att glömma det.

Solen kikar fram mellan Observatorielundens gröna, mäktiga träd. Den värmer. Det har gått drygt en månad sedan den otroliga VM-finalen i Jönköping, och Patricia kan inte sluta le när hon lutar sig tillbaka och tar en klunk av take-away-kaffet.
– Vad guldet har betytt, ja, alltså… det betyder ju otroligt mycket. Ett VM-guld i thaiboxning är bland det största och det finaste som man faktiskt kan vinna. Framför allt är jag så fantastiskt glad att jag fick stå där och ta emot det där guldet, tillsammans med mina tränare som har varit med mig på den här resan från start.

Och Axlings resa är en sannsaga, en berättelse att låta sig inspireras av. En resa som startade ett par år tidigare som en motionär letandes efter motivation, och som slutade med ett VM-guld på hemmaplan.
– Med disciplinerat och hårt arbete går det att ta sig väldigt, väldigt långt. Och nu är jag förstås nyfiken på, vad mer kan jag uträtta.

Text och foto: Jonathan Broberg